Månad: augusti 2014

Tommy heter jag och driver bloggen Tommytott.se. Jag är en 28 årig homosexuell alldeles för frispråkig kille som 2005 emigrerade till mitt älskade Malmö. I Malmö bor jag vid havet tillsammans med min sjöman och våra 3 kamphundar av rasen Chihuahua. Född i Upplands-väsby och uppvuxen i böndernas paradis Östersund i Jämtland. Jag är mångsysslare, jobbar som vårdare inom psykiatrin, bloggare på tommytott.se och inte nog med det så är jag även egenföretagare som fotograf. Jag kom ut som homosexuell 2005, samma år som jag träffade mannen i mitt liv.

2007 startade jag bloggen men slutade blogga rätt snabbt tills år 2009 då jag skulle vara lika inne som alla andra och börja blogga och när jag skulle starta bloggen på blogg.se fick jag upp att det redan finns en blogg på den mailen, så det var ju bara till att fixa nytt lösenord och sedan börja blogga igen! 2011 var jag och sambon på promenad med hundarna och då var det första gången som jag blev utsatt för min sexualitet. Det var två unga killar som spelade hög musik på cykel och pratade annat språk, den ena av den kille sprang efter mig och ropade – gay, gay go faster och sparkade mig sedan i ryggen. Efter det bestämde jag mig för att jag mer aktivt skulle börja blogga om mig och mitt liv som öppet homosexuell.

Hej Bloggläsare!

Gammal nog att känna sig mossig och ung nog för att kunna uppskatta Liseberg, jag heter Mattias och är en ingenjörsstudent på Lunds tekniska högskola, ni vet den där skolan Dennis går på? I samma klass till och med! Jag tänkte skriva ett inlägg här åt er.
De år som passerat sedan din första skoldag, arbetsdag eller bara din första dag har kanske varit många, kanske varit få. Men det som binder oss alla samman är spänningen inför det nya, spänningen för att kasta sig ut ur sin komfortzon och ta sig an nya utmaningar. Mina år har varit mer än många, färre än flesta och varje har levererat nya utmaningar. Jag ska berätta lite för er om mitt senaste. Tre år in på Lunds tekniska högskola så har jag fått nog, det känns instängt och stagnerat. Studielivet har och ger fortfarande mig väldigt positiva känslor men just det här året behövde jag en omstart.Vårt grannland i väst gav mig arbete och något som akademiker uppskattar, en chans att arbeta med något annat än huvudet. Vintern i norden närmar sig och med mer pengar i plånboken och skägg på hakan så ger jag mig ut i världen. Nu ska jag inte älta en romantiserad bild av resandet och personerna man möter, ni som gjort det vet att det är awesome och ni som kommer göra det ”are in for a treat”. Insikten om hur stor världen är känns som vi nordmän definitivt har en uppfattning om, vi har trots allt kartor, eller hur? Det många kanske inte har en uppfattning om är hur stor DU blir inombords efter att ha sett med egna ögon hur stor omvärlden är. Skillnaden mellan att veta och förstå är hårfin men gapet kan lika gärna vara Grand Canyon. Jag fick upp mina ögon, jag känner mig bättre angående kommande hinder och jag vill definitivt rekommendera resande som ett sätt för er att förbereda er för livets alla twists and turns. För er som ska påbörja något nytt, skolstart, jobbstart, arbetslöshetsstart vilket nytt kapitel som helst i era liv så vill jag att ni ska ta er an dessa utmaningar med öppna ögon och sinne. Man behöver inte resa till världens ände för att se världen men man måste ha en positiv inställning. Ta er en minut, timme eller time of your choosing och fråga er själva om ni har ett öppet sinne, because if you don’t, maybe you are missing out on something.
—
Try all the icecream flavors.
 // Mattias Uttke

Vid skrivandet utav det här blogginlägget, har jag och Dennis Widmark inte ens känt varandra i ett helt dygn. Ibland sker saker dock väldigt snabbt och sedan han gled in på Stortorget för snart 24 timmar sedan, har jag varit med och tvingat honom strippa offentligt på stortorget, vi har fördömt extroverter och deras skadliga umgängeshetsande betande, och vi har korsat så väl Norges som Tysklands gränser (om än något bildligt), och nu har jag dessutom fått äran att författa ett gästinlägg på hans blogg.

Men vem är då jag? Kort och gott: Johan Nilsson, 23-årig juriststudent från snapphaneskogarna i nordöstra Skåne, spexande centerstudent. Men mitt inlägg ska inte handla om mig, utan om en hipsterklädd tidsresande doktor. ”Doktor vem?” kanske läsarna frågar sig, och då inser man plötsligt att den vitsen funkar mycket sämre på svenska än på engelska…

Flera av mina kompisar försökte under flera års tid övertala mig om att ge Dr. Who en chans, men efter ett par försök att ta mig igenom en eller två episoder fastnade jag inte. Tills en dag då en skäggig göteborgare med lockigt hår uppmanade mig att ge serien en sista chans. Eftersom kombinationen skägg, lockigt hår, och göteborgska får mina knän att bli alldeles svaga fick han sin vilja igenom, och efter att ha sett avsnittet ”Blink” var jag slutligen fast på riktigt.

Vad har då detta med något annat att göra? Jo för att ett av de första samtalsämnena att dyka upp i min och Dennis begynnande vänskap, var just Dr. Who. Vilket faktiskt är ganska passande eftersom tv-serien är en utmärkt metafor för vänskap. Den kan ha sina plågsamt konstiga, udda och töntiga ögonblick som endast de involverade förstår sig på. Den kan ha sina fantastiska ödesförändrande ögonblick. Den kan ha stunder när man helt tröttnar och bara vill stänga av skiten. Den kan ha stunder när den bara får en att sprudla av glädje och älska livet.

Så med de orden hoppas jag Dennis, hans pojkvän och Karl (vem du nu är) får en solig och trevlig semester, och att alla andra tar till vara på nya och gamla vänner, samt aktar sig för gråtande änglastatyer. Don’t even blink!