Publicerat

Fågeln som gör din kväll frustrerande

”Kan du vattna växterna i trädgården?”
En oskyldig fråga, men en fråga som gjorde min kväll frustrerande och innehållande ett stort antal förbannande över fåglars bristande intelligens. 
Jag stod ute och vattnade växterna i trädgården, och jag hade lämnat dörren öppen. När jag tittade in genom fönster till vardagsrummet såg jag en liten fågel som satt och tittade på mig. Då hade den flugit in genom dörren och verkade uppenbarligen trivas väldigt bra där i fönster. Jag fortsatte att vattna ett tag och tänkte att fågeln skulle flyga ut, men icke. När jag kom in satt den kvar där och ville definitivt inte flytta på sig. 
Hur skulle jag få ut den söta lilla fågeln? Den måste säkert vara livrädd över att inte hitta ut. Jag hittade därför ett långt föremål och började putta på fågeln lite lätt för att leda den mot dörren, men den ville inte flytta på sig. Till slut flyttade den på sig, fast inte dit jag ville. Den hoppade istället bakom massor med tavlor. Jag fick då flytta bort alla tavlor och puttade på den lite till. Den började då hoppa lite, men precis när den hade kommit till dörren, som stod på vid gavel, valde den att i panik istället flyga förbi dörren och sätta sig på en hylla i köket. Där satt den i en halvtimme och hyperventilerade, så jag lät den sitta där och lugna ner sig i hopp om att den skulle flyga ut själv, men icke. Det blev därför till att putta på den lite igen, men då flög den tillbaka till ursprungsfönstret. Jag fick därför göra om samma procedur igen och åter igen flög fågeln in i köket och gömde sig bakom massa pastaburkar.
Nu började jag bli rejält frustrerad. Hur ska jag få ut fågeljäveln utan att behöva döda den? Det blev till att plocka ner alla burkar från hyllan och börja putta på fågeln igen, och åter igen flög den förbi den öppna dörren och satte sig intryckt mot rutan på ursprungsfönstret igen. Jag fick då tips från Jens att ta på mig arbetshandskar och bära ut fågeln. Detta skulle nog ha varit det enklaste alternativet från början, men det krävs att modiga Dennis ska bli frustrerad och tröttna på att springa efter en fågel i två timmar för att han ska ta till de effektiva metoderna. På med handskarna blev det i alla fall, tog grepp om fågeljäveln, släppte ut den och stängde snabbt dörren medan jag gav den arga blickar. Brydde sig fågeln? Självklart inte. Den satt kvar där på altanen och tittade på mig. Inte ens ett tack fick jag. Otacksamma jävel…

Publicerat

Slå rekord i vakna timmar och festande

Jag älskar att dansa. Jag gör det så ofta jag bara kan, så länge ingen ser. Därför valde jag, Jens och Karl att avsluta årets Pridefestival med att gå på klubb. Jag går i princip aldrig ut på klubb då jag tycker om att få ordentligt med sömn, men ibland får man ta och leka normal och festa lite. Vi tog därför efter mycket om och men en alldeles för dyr taxi till klubben Candy. I princip alla man mötte under dagen hade pratat om den, så vi tänkte att det nog skulle bli roligt.

Då vi kom fram till klubben vid midnatt, vilket jag förstår är en rätt rimlig tid att gå ut då folk uppenbarligen inte vet vad sömn är, tänkte vi att det inte skulle ta så lång tid att komma in. Så fel vi hade! Framför oss hade vi en 100 m lång kö, och i denna kö stod vi då i två timmar innan vi kom in. I vanliga fall skulle jag ha sagt: ”aldrig i livet” och åkt hem, men jag var så himla sugen på att dansa, så jag stod ut.

När vi väl kom in klockan två på natten var det dags för att dansa. Om jag räknade rätt fanns det fyra dansgolv. Det var schlager, gamla godingar, hits från 90-talet och framåt och så eurodisco med dunk dunk. Jens fastnade med sitt ex och hans två kompisar på schlagergolvet, men då jag verkligen ville dansa (för seriöst, det går inte att dansa till schlager) gick jag och Karl ner till eurodiscogolvet med dunk dunk. Har jag någonsin känt mig mer malplacerad? Ja, det har jag visserligen, men där nere var det bara massor med vältränade hunkar som dansade utan något på överkroppen. Där stod alltså jag och Karl och försökte dansa till dunk dunk, men det var inte så roligt. Vi gick därför upp till hitsgolvet istället. Där var det knappt något folk alls, men det sket vi i. Vi hade det hur roligt som helst, så vi var där ända till stängning vid fem.

Vid det här laget hade jag slagit mitt rekord i att vara uppe länge. Jag tror rekordet innan var runt halv fem eller något sådant när jag var tonåring och beroende av att chatta på msn. Vi mötte upp en full Jens och begav oss ut i åskovädret. Smart som jag var hade jag tagit med mig min regnjacka, så jag fick många avundsjuka blickar utanför klubben. Det konstiga med det hela var att det var ljust ute och att jag var pigg. Det hade jag verkligen inte väntat mig. Jag trodde att jag max skulle ha stannat kvar på klubben till tre och sedan åkt hem, men så blev det inte. Piggheten försvann dock så fort jag satte mig på tunnelbanan bland marijanarökande killar och kände att jag bara ville sjunka igenom stolen och sova på golvet. Jag lyckades dock hålla mig vaken till nattbussen, men där tog det stopp för mig. Jag försökte hålla mig vaken då jag inte ville missa vår hållplats, men det gick bara inte. Jens var dock duktig att hålla sig vaken och passade på att fotografera mig och Karl när vi sov.

Åtta timmar efter min normala sovtid, alltså klockan sju på morgonen, somnade jag och lyckades sova i hela fyra och en halv timme innan jag vaknade och inte kunde somna om. Blir ni förvånade om jag säger att jag var trött dagen efter och gick och lade mig redan vid tio på kvällen? Trots brist på sömn hade jag en otroligt rolig kväll där jag blev genomsvettig på dansgolvet, men jag förstår verkligen inte hur folk orkar göra det var och varannan helg. Jag tycker om min sömn ch rutiner alldeles för mycket för att orka med att festa så länge. Med andra ord är det officiellt att jag är en pensionär.