I min gröna regnjacka

Jag älskar varma sommarregn. Det är inte mycket som slår det. Därför tog det inte emot att slänga på mig min gröna favoritregnjacka och cykla iväg till affären för att handla mat. Det är något med att känna varma vattendroppar mot ansiktet när jag cyklar som gör att jag känner lugn. Att dessutom höra hur regnet smattrar mot regnjackan blir nästan mediterande. Jag skulle ha kunnat cykla där i timmar om det inte var för att jag faktiskt behövde handla och att jag precis innan hade gått på en två timmar lång promenad med Frida. Om det skulle vara en hel sommar med varma sommarregn skulle nog många bli irriterade och klaga på det dåliga vädret. Själv skulle jag ha tagit min gröna regnjacka och låte regnet falla ner på mig medan jag ler för mig själv.

Tre år med min älskling

För exakt tre år sedan idag låg jag och min pojkvän i sängen och pratade. Vi hade då dejtat i några månader vilket egentligen är ett mirakel med tanke på den katastrofstart vårt dejtande hade. Vi låg i alla fall där och pratade, och jag vet inte riktigt hur frågan kom på tal, men när vi sedan somnade var vi pojkvänner.

Det har nu gått tre år och vi är fortfarande tillsammans. Man vet att det är rätt när någon orkar stå ut med mig under så lång tid. Tack för att du finns för mig älskling!

(Ja, jag vet att det här är ett otroligt cheesy inlägg att skriva om, och det är säkert rätt tråkigt att läsa, men ibland måste man helt enkelt skriva sådant här.)

Klarvaken mitt i natten


Hur ofta är det så att man vaknar mitt i natten och önskar att klockan vore mer så att man kan gå upp? Inte särskilt ofta, eller hur? Vanligtvis önskar man att man skulle kunna få sova en timme extra eller tre. Så var dock inte fallet för mig inatt. Jag vaknade klockan 03:05 och var klarvaken. Det var totalt omöjligt för mig att somna om under en timme. Jag bara låg där och ville gå up men visste att jag inte skulle klara av dagen ifall jag bara hade sovit i fyra timmar. Till slut somnade jag i alla fall om och sov i drygt två timmar till för att sedan gå upp 05:43. Även då var jag klarvaken.

Vad är det som är fel på mig egentligen? Jag vet efter 24 år av studier att jag behöver mer eller mindre exakt 8,5 timmars sömn. Om jag får mindre än så glömmer min kropp hur det är att vara människa och ser istället ut som på bilden ovan. Men inatt klarade jag mig på sammanlagt sex timmar, och då hade jag ändå tagit en timmes ”paus” mitt i. Jag kan ju alltid hoppas att min kropp har programmerat om sig och istället klarar sig på sex timmar. Det är 2,5 timmar extra om dagen som jag kan hitta på något annat istället. Det skulle vara riktigt skönt det…