Jag – Inser du att jag inte har bloggat sedan klockan ett. Förstår du hur duktig jag är!?
Fanny – Vadå? Tycker du det är bra, eller?
Jag – Hälsomässigt, ja, bloggmässigt, nej.
Fanny – Du kan ju blogga ett snabbt inlägg innan vi går här ju.
Jag – Ja!
…Och så hoppade jag glatt iväg till datorn och bloggade. Jag är inte alls beroende. Inte då…
Äntligen, äntligen, äntligen säger jag bara! Jag ska få träffa Fanny för typ tredje gången den här sommaren. Jag ska cykla iväg till henne nu, och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Dock skulle jag behöva fixa en cykel, så man kanske ska fixa något med det. Jag vet inte. Vi får se helt enkelt…
Ibland undrar jag varför jag bloggar. Det tar en massa tid, och för vem bloggar jag egentligen? Skillnad om jag skulle ha några tusen fler unika besökare om dagen och skulle få sisådär 100 kommentarer per inlägg. Då vet man ju ändå att någon läser. Visst, jag vet att folk läser nu också. Jag har runt 200 unika besökare om dagen, men det känns nästan lite onödigt ändå. Så kände jag aldrig med Metrobloggen när jag fick betalt för att blogga. Då var det bara att skriva och så fick man pengar. Nu är min blogg ungefär dubbelt så stor som bloggen på Metrobloggen någonsin var, men jag får inga pengar. Enda motivationen är att jag älskar att skriva.
Missförstå mig inte nu. Jag älskar att blogga. Det är bara det att det ibland känns så himla onödigt. Nä, jag får nog allt ta och bli en storbloggare så att man ser att det man gör uppskattas mer. Ni som kommenterar nu är underbara, men man skulle ju önska att ni var fler.
Okej, nu blev det här ett gnällinlägg, den värsta typen av inlägg, men man måste få göra sådana ibland också. Skulle bara kännas fel om jag skrev att allt var underbart hela tiden. Vems liv är det egentligen?
