Cykelturer brukar vara något jag verkligen njuter av, men ikväll var det inte roligt alls. Jag kände mig bara nere. Jag hatar att vara nere. Perfektionisten i mig vill att allt ska vara perfekt och glatt, men nu orkar jag inte med det. Nu ska jag vara nere. Dock vet jag inte varför jag är nere, men då är det bra att jag har min bästa vän Alex som psykolog. Han säger att det kan bero på att jag står inför ett vägsjäl här i livet (jag ska börja plugga i Lund och flytta till Malmö) och att det då är normalt att bli lite nedstämd. Det kan nog stämma.
Det roliga är att jag inte ens hann skriva klart det här inlägget förrän jag blev glad igen, för Linda, som jag åkte flaket med, skrev till mig på Facebook och sa att hon har skaffat en blogg. Tänk vilka små saker som kan få en att bli glad. Dessutom märkte Alex att jag blev glad igen när jag började jävlas med honom på msn. Livet har återgått det normala som han sa…
Och eftersom jag slutade vara nere och inte kunde ta någon sorgsen bild fick det bli att jag tog en mer galen bild istället. Det är mer jag…
